Dual purpose-golden
Ringmaster Summerday, jaktchampion och ett flertal CK på utställning.
Från boken Golden retriever till nytta och nöje.
Här skall jag försöka reda ut begreppen. Egentligen får man gå till Storbritannien och se på vad som hände där någon gång när spillrorna av rasen plockades fram ur gömmorna efter kriget och man började få upp populationen igen.
I början hade man en enda ”typ” av golden, men beroende på intresse för olika områden där golden användes, utkristalliserades två typer.
På jaksidan hade man en naturlig hemvist bland övriga retriever och ganska snart efter kriget tog man upp provverksamhet, så kallade field trials.
I Storbritannien, då som nu, är field trials inget annat än renodlade jakttillfällen där mycket vilt skjuts, där hundarnas arbete är en del i den reguljära jakten,
och man bedömer hundarna i konkurrens i de verkliga situationerna. Utställningsverksamheten återupptogs även den efter kriget och där premierades den välbyggda exteriören och de sunda rörelserna.
På 60-talet började man kunna urskilja två klart skilda typer av golden retriever. Jaktgolden som i princip nästan kunde se ut hur som helst var lätta galoppörer och detaljerna i exteriören var fullständigt ointressanta.
Vad som var viktigt var effektiviteten och samarbetsförmågan som apportör. På utställningssidan var det naturligtvis skönheten, alltifrån päls och benstomme till pigment, som fick fälla avgörandet.
Det fanns dock några entusiaster som ville vara med på båda områdena och inte kunde släppa tanken på att i en och samma hund kombinera en duglig jakthund och en attraktiv utställningshund.
Däribland fanns till exempel Lucille Sawtell med sin kennel ”of Yeo”. Med Masterpiece of Yeo bildade hon faktiskt grunden både till jaktgolden genom kennel Holway och dual purpose-hundar som under namnet of Yeo fört dual purpose-traditionen vidare.
Just de uppfödare som hade kvar en fot i jaktvärlden men ändå inte ville släppa exteriörbiten och utställningssammanhangen, kom att bilda en grupp för sig, den så kallade dual purpose-typen.
Sverige idag har ganska många uppfödare som kan klassas som utställningsinriktade. Vi har en liten exklusiv skara uppfödare av jaktgolden, och vi har en om möjligt ännu mindre skara som kan räknas till dual purpose.
Som jag ser det föreligger det en fara att utvecklingen i Sverige på grund av den dåliga jaktliga förankringen och traditionen leder till att vi får ett växande antal individer på utställningssidan och ett sjunkande antal individer på jakt- och dual purpose-sidan vilket skulle vara till men för rasen.
I Storbritannien håller man isär de här grupperna, i varje fall blandar man i princip aldrig rena jaktlinjer med utställnings dito. Men jag vet att Lucille Sawtell med jämna mellanrum ändå har blandat in rena jaktlinjer i sina dual purpose-linjer med bra resultat.
Det är ju inte heller nödvändigt att en jaktgolden skall vara extremt ful utan det har mer blivit en följd av bristande intresse för de exteriöra egenskaperna att man har fått fram en jaktgolden som kan uppfattas till på gränsen inte rastypisk, åtminstone med svenska ögon sett.
Det är klart att någonstans går också min smärtgräns när det gäller en jaktgolden – då jag upphör att uppfatta den som en typisk golden retriever och mera som en jakthund/retriever.
Samtidigt uppskattar och beundrar jag de personer som sysslar med avel på dessa jaktlinjer men jag önskar ändå att man inte ser sig helt blind på prestationer utan också har med i bakhuvudet att man måste ha med sig rasens utseende och tittar tillbaka på de hundar som efter kriget faktiskt representerade både och.
Många av dem såg riktigt bra ut rent exteriört och typmässigt sett, trots att de tillhörde eliten av jaktgolden. Jag tycker nog att vi inte skall släppa tanken att hålla ihop golden som en enda ras, med variationer visserligen, men en enda ras. På utställningssidan gäller samma sak.
Vi skall inte ha en tung, klumpig eller på andra sätt otypisk golden – det skall vara en arbetande hund som kan röra sig och som kan användas. Man måste tänka på sambandet, som det står i våra uppfödaretiska anvisningar – sambandet mellan exteriör och brukbarhet,
och inte avla fram en golden retriever som bara duger i utställningsringen och inte alls på jakt.